lördag 11 augusti 2007
Parningslek á la homo sapiens
kommer snart... men ska handla om kvinnors makt i vår parningslek och männens försök att manipulera och leda makthaverskorna dit männen vill få dem. Vart det är kan ni säkert räkna ut.
Denna dag ett liv. Soligt med blå himmel hela dagen. Har just varit nere i frihamnen och övningskört med en kompis. Som 23 åring känns det som att tiden är kommen för att lära sig bemästra bilen, denna "självgående" maskin som först konstruerades i slutet av 1700-talet då i form av en ångmotordriven trävagn. http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5b/Fardier_a_vapeur.gif
Att köra är en upplevelse som framkallar både ett mått av glädje och entusiasm men också panik och stress. Att starta motorn och trycka i kopplingen, lägga i ettan, släppa på kopplingen sakta, trycka lite lätt på gasen, släppa kopplingen lite tills bilen börja rycka lite på sig sedan trycka på gasen lite till så att bilen går lite snabbare och sen trycka i kopplingen, växla till tvåan och släppa kopplingen igen samtidigt som man trycker i gasen. Det är en skön upplevelse när bilen kommer igång, när man rullar framåt till följd av ett hårfint fotarbete.
I stora drag kommer jag nog inte att bli en särkilt stabil bilförare, jag blir stressad och får nästintill panik när jag hamnar i svåra situationer, tex motorstopp i en backe. Det svåraste med det hela är att starta bilen så att den accelererar i ett lugnt och långsamt tempo. Jag kan undra varför man inte styr en bil med samma typ av kontroll som man spelar tv-spel med. En enkel handkontroll med A-knappen för att gasa, B-knappen för att bromsa, och sen höger vänster korset för att svänga.
Jag blir så trött av att övningsköra, all energi går åt till koncentrationen som erfordras för att utföra alla simultana handgrepp, och fotgrepp, som krävs för att rulla fram några korsningar.
Jag ser det här med körkortet både som en personlig utmaning och som en färdighet jag faktiskt kan ha nytta av i praktiken. I min fantasi kan jag se mig vindla fram på en ödslig motorväg utan fartbegränsning i den amerikanska öknen, som johnny depp och benicio del toro i inledningen till "fear and loathing in las vegas".
Reflektion/Tanke
Den dagen jag har tillräckligt intressant material för den breda publiken skall jag skriva en bok. Tills dess skriver jag dessa egentligen helt ointressanta små inlägg som små historiska stolpar eller minnesmärken för mig själv i framtiden att se tillbaka på på samma sätt som vi ser tillbaka på gamla foton eller gamla kompisar och tänker på hur mycket som förändrats och hur omöjligt det hade varit att fortfarande umgås med samma människor som vi gjorde då. Troligtvis ser jag tillbaka på detta om tio år och tänker på hur omöjligt det då skulle vara för mig att umgås med dessa tankar och små obetydliga skrifter jag befattar och bemödar mig med att skriva ned idag 2007.
Att köra är en upplevelse som framkallar både ett mått av glädje och entusiasm men också panik och stress. Att starta motorn och trycka i kopplingen, lägga i ettan, släppa på kopplingen sakta, trycka lite lätt på gasen, släppa kopplingen lite tills bilen börja rycka lite på sig sedan trycka på gasen lite till så att bilen går lite snabbare och sen trycka i kopplingen, växla till tvåan och släppa kopplingen igen samtidigt som man trycker i gasen. Det är en skön upplevelse när bilen kommer igång, när man rullar framåt till följd av ett hårfint fotarbete.
I stora drag kommer jag nog inte att bli en särkilt stabil bilförare, jag blir stressad och får nästintill panik när jag hamnar i svåra situationer, tex motorstopp i en backe. Det svåraste med det hela är att starta bilen så att den accelererar i ett lugnt och långsamt tempo. Jag kan undra varför man inte styr en bil med samma typ av kontroll som man spelar tv-spel med. En enkel handkontroll med A-knappen för att gasa, B-knappen för att bromsa, och sen höger vänster korset för att svänga.
Jag blir så trött av att övningsköra, all energi går åt till koncentrationen som erfordras för att utföra alla simultana handgrepp, och fotgrepp, som krävs för att rulla fram några korsningar.
Jag ser det här med körkortet både som en personlig utmaning och som en färdighet jag faktiskt kan ha nytta av i praktiken. I min fantasi kan jag se mig vindla fram på en ödslig motorväg utan fartbegränsning i den amerikanska öknen, som johnny depp och benicio del toro i inledningen till "fear and loathing in las vegas".
Reflektion/Tanke
Den dagen jag har tillräckligt intressant material för den breda publiken skall jag skriva en bok. Tills dess skriver jag dessa egentligen helt ointressanta små inlägg som små historiska stolpar eller minnesmärken för mig själv i framtiden att se tillbaka på på samma sätt som vi ser tillbaka på gamla foton eller gamla kompisar och tänker på hur mycket som förändrats och hur omöjligt det hade varit att fortfarande umgås med samma människor som vi gjorde då. Troligtvis ser jag tillbaka på detta om tio år och tänker på hur omöjligt det då skulle vara för mig att umgås med dessa tankar och små obetydliga skrifter jag befattar och bemödar mig med att skriva ned idag 2007.
torsdag 9 augusti 2007
Provar en ny typ av skrivande nu, ett sätt att skriva på som jag brukar använda när inspirationen tryter och inga ord kommer ur mina fingrar. Jag kommer i detta expriment endast skriva det som samtidigt dyker upp i mina tankar så fort det dyker upp...starting now.
Vad fan gör jag här, jag sitter här i ensam på kontoret och borde jobba som en dåre för att tjäna mera pengar så att jag kan göra vadå? Ja vad fan ska jag göra med alla pengar, för det är trots alla försköningar, hycklerier osv just pengar det handlar om, när jag är klar med alla de här företagen, när de rullar av sig själv och jag bara sitter på sofflocket och läser årsredovisningarna från dem. Ska jag fortsätta med företagandet då? Eller var det inte så att jag blev företagare, gav mig in i spelet, offrade all denna tiden, för att jag ville bli ekonomiskt fri. Nu n..(släkting till min kollega kommer in på kontoret).. Då när jag har allt det där, en normal månadslön varje månad utan att behöva gå till något jobb, vad ska jag ägna mig åt då?
Kanske blir det konsten som blir min tillflykt. Måla? Skriva? Resa och upptäcka världen?
Eller kanske något helt annat. Hur som helst, det jag vet att jag inte vill bli, är en person som sitter och grubblar över vad han skall göra och aldrig kommer fram till någonting. Hellre blir jag kroppsbyggare, backpacker, historiastudent eller kanske företagsledare igen än att bara sitta och grubbla över alla valmöjligheter och väga det ena alternativet mot det andra.
Problemet med mig är jag har så svårt att bara vara, eller göra någonting, utan att ha ett mål i sikte. Jag kan inte bara ta dagen som den kommer utan att ha någonting som skimrar vid horisonten. Oavsett om det är pengar, kärlek eller sex. Kanske skulle jag passa bra som religiös, få lite riktlinjer att vandra efter. Jag har redan sedan länge fattat tycke för den buddhistiska filosofin. Att forska i dess historia, dess teser och försöka hitta knutpunkter mellan dem och den moderna fysiken och biologin vore kanske en intressant sysselsättning.
Eller så åker jag till LA köper en lyxkåk i nått kändistätt område och lever ett totalt dekadent liv ett par år. Det kan nog vara en erfarenhet så gott som någon.
Ska snart träffa en gammal gymnasiekompis, var väl en 6 år sedan vi tog studenten nu. Han är en för mig ganska lustig varelse, jobbar och sliter dagarna ut på sitt dagjobb, alltid lika hurtig och glad En gång frågade jag honom när i tillvaron han mådde som bäst, han svarade att det måste vara precis när han kommit till jobbet tidigt på morgonen och han och arbetskollegorna sitter och äter frukost i fikarummet. Vilket för mig låter som ett tillfälle då jag skulle må som sämst. Jag gillar inte ens i vanliga fall att gå upp tidigt och att äta frukost. Morgonen är min värsta tid på dygnet. Att dessutom spendera den på ett jobb där jag befinner mig för att göra någon annan rik tillsammans med en massa andra människor som jag inte valt att ha runt omkring mig utan som jag bara blivit sammanfogad med utan mitt samtyckande. Nej tack. Stort blinkande NEJ TACK, till att vara anställd. Det slutar alltid att man hamnar med en massa människor som är helt olika mig själv. De pratar allsvenskan, de skojjar om diverse barnsliga ting, de beklagar sig över sin situation, de förtrycker eller har fördomar om andra, de säger i princip ingenting insiktsfullt under den tid man vistas i deras närhet. Det finns aldrig en tillstymmelse till ifrågasättande av varken dem själva, deras livsåskådning (som sportfåne, brat eller kanske indiepopare) eller det jobb de spenderar sin enda och värdefullaste tillgång, nämligen tiden, på. Okej jag kanske hårddrar det men jag anser mig ha en viss erfarenhet från denna typ av lönegenererande "kneg".
Nu ska jag inte sitta här och vara alltför bitter. Jag anser självklart att de som är nöjda med sitt liv och det sättet de lever det skall fortsätta leva det så. Åtminstone så länge de inte skadar någon.
Men för min aktiva hjärna, min sprudlande kreativitet, min otämjda fantasi, min vilja att gå emot strömmen, min egensinnighet blir all form av samspel med dessa hurtiga, fördomsfulla, naiva, oambitiösa, okulturella, lättsinniga, alkoholiserade, medieskvallerkåta, sexfixerade, lättroade, hycklande människor en icke fungerande ekvation.
Troligtvis är det därför jag sitter här ensam på mitt kontor, snygg, smart, rik och folkskygg. Haha. En idiot även jag, men på ett lite annorlunda vis.
Nåväl. Snart blir det ändring på det. Även jag skall göra världen en bättre plats liksom många andra sagt och säkert uppriktigt menat förut. Först skall jag bara säkra min framtid som arbetsobereonde, dvs friheten att aldrig behöva sälja min tid för pengar. Ett år eller två återstår av min utmätta tid under mammons inflytande för att uppnå detta grundläggande mål. Egentligen skulle jag kunna sätta gränsen idag men då skulle jag vara tvungen till ett lite väl torftigt liv för min smak..
Dags att återgå till detta pengaattraherande, nu ska jag författa lite arbetsinstruktioner åt mina kära underleverantörer, de som långt efter att jag lagt ner det här enkelspåriga pengajagande livet fortfarande kommer sitta i fikarummet klockan 07:15 på morgonen och diskutera gårdagens trivialiterer med sina gelikar.
Adjöss och farväl.
Ps. Denna blog skriver jag enbart för min egen skull. För att jag skall kunna gå tillbaka och se hur jag resonerade som vilsen 23 åring när jag är i en avlägsen framtid sitter där som stadgad familjefar, alkoholiserad konstnär, greenpeace aktivist eller vad nu vår planets matematik och fysik lyckats förvandla mig till.
Vad fan gör jag här, jag sitter här i ensam på kontoret och borde jobba som en dåre för att tjäna mera pengar så att jag kan göra vadå? Ja vad fan ska jag göra med alla pengar, för det är trots alla försköningar, hycklerier osv just pengar det handlar om, när jag är klar med alla de här företagen, när de rullar av sig själv och jag bara sitter på sofflocket och läser årsredovisningarna från dem. Ska jag fortsätta med företagandet då? Eller var det inte så att jag blev företagare, gav mig in i spelet, offrade all denna tiden, för att jag ville bli ekonomiskt fri. Nu n..(släkting till min kollega kommer in på kontoret).. Då när jag har allt det där, en normal månadslön varje månad utan att behöva gå till något jobb, vad ska jag ägna mig åt då?
Kanske blir det konsten som blir min tillflykt. Måla? Skriva? Resa och upptäcka världen?
Eller kanske något helt annat. Hur som helst, det jag vet att jag inte vill bli, är en person som sitter och grubblar över vad han skall göra och aldrig kommer fram till någonting. Hellre blir jag kroppsbyggare, backpacker, historiastudent eller kanske företagsledare igen än att bara sitta och grubbla över alla valmöjligheter och väga det ena alternativet mot det andra.
Problemet med mig är jag har så svårt att bara vara, eller göra någonting, utan att ha ett mål i sikte. Jag kan inte bara ta dagen som den kommer utan att ha någonting som skimrar vid horisonten. Oavsett om det är pengar, kärlek eller sex. Kanske skulle jag passa bra som religiös, få lite riktlinjer att vandra efter. Jag har redan sedan länge fattat tycke för den buddhistiska filosofin. Att forska i dess historia, dess teser och försöka hitta knutpunkter mellan dem och den moderna fysiken och biologin vore kanske en intressant sysselsättning.
Eller så åker jag till LA köper en lyxkåk i nått kändistätt område och lever ett totalt dekadent liv ett par år. Det kan nog vara en erfarenhet så gott som någon.
Ska snart träffa en gammal gymnasiekompis, var väl en 6 år sedan vi tog studenten nu. Han är en för mig ganska lustig varelse, jobbar och sliter dagarna ut på sitt dagjobb, alltid lika hurtig och glad En gång frågade jag honom när i tillvaron han mådde som bäst, han svarade att det måste vara precis när han kommit till jobbet tidigt på morgonen och han och arbetskollegorna sitter och äter frukost i fikarummet. Vilket för mig låter som ett tillfälle då jag skulle må som sämst. Jag gillar inte ens i vanliga fall att gå upp tidigt och att äta frukost. Morgonen är min värsta tid på dygnet. Att dessutom spendera den på ett jobb där jag befinner mig för att göra någon annan rik tillsammans med en massa andra människor som jag inte valt att ha runt omkring mig utan som jag bara blivit sammanfogad med utan mitt samtyckande. Nej tack. Stort blinkande NEJ TACK, till att vara anställd. Det slutar alltid att man hamnar med en massa människor som är helt olika mig själv. De pratar allsvenskan, de skojjar om diverse barnsliga ting, de beklagar sig över sin situation, de förtrycker eller har fördomar om andra, de säger i princip ingenting insiktsfullt under den tid man vistas i deras närhet. Det finns aldrig en tillstymmelse till ifrågasättande av varken dem själva, deras livsåskådning (som sportfåne, brat eller kanske indiepopare) eller det jobb de spenderar sin enda och värdefullaste tillgång, nämligen tiden, på. Okej jag kanske hårddrar det men jag anser mig ha en viss erfarenhet från denna typ av lönegenererande "kneg".
Nu ska jag inte sitta här och vara alltför bitter. Jag anser självklart att de som är nöjda med sitt liv och det sättet de lever det skall fortsätta leva det så. Åtminstone så länge de inte skadar någon.
Men för min aktiva hjärna, min sprudlande kreativitet, min otämjda fantasi, min vilja att gå emot strömmen, min egensinnighet blir all form av samspel med dessa hurtiga, fördomsfulla, naiva, oambitiösa, okulturella, lättsinniga, alkoholiserade, medieskvallerkåta, sexfixerade, lättroade, hycklande människor en icke fungerande ekvation.
Troligtvis är det därför jag sitter här ensam på mitt kontor, snygg, smart, rik och folkskygg. Haha. En idiot även jag, men på ett lite annorlunda vis.
Nåväl. Snart blir det ändring på det. Även jag skall göra världen en bättre plats liksom många andra sagt och säkert uppriktigt menat förut. Först skall jag bara säkra min framtid som arbetsobereonde, dvs friheten att aldrig behöva sälja min tid för pengar. Ett år eller två återstår av min utmätta tid under mammons inflytande för att uppnå detta grundläggande mål. Egentligen skulle jag kunna sätta gränsen idag men då skulle jag vara tvungen till ett lite väl torftigt liv för min smak..
Dags att återgå till detta pengaattraherande, nu ska jag författa lite arbetsinstruktioner åt mina kära underleverantörer, de som långt efter att jag lagt ner det här enkelspåriga pengajagande livet fortfarande kommer sitta i fikarummet klockan 07:15 på morgonen och diskutera gårdagens trivialiterer med sina gelikar.
Adjöss och farväl.
Ps. Denna blog skriver jag enbart för min egen skull. För att jag skall kunna gå tillbaka och se hur jag resonerade som vilsen 23 åring när jag är i en avlägsen framtid sitter där som stadgad familjefar, alkoholiserad konstnär, greenpeace aktivist eller vad nu vår planets matematik och fysik lyckats förvandla mig till.
söndag 5 augusti 2007
Nu kan du läsa mina tankar
Visst är det fantastiskt. Sedan den första människoapan fattade en pinne eller kanske en gammal benknota och utifrån ett spontant infall ritade ett par streck i kalahariöknens sand till sina flockgelikars beskådning har vi varelser av släktet homo sapiens haft möjlighet att uttrycka oss i skrift. Vår skrift har sedan dess oavbrutet gått i arv mellan generationerna med vissa modifikationer, från tecknen i sanden till inristningar i berg, till skrift på papyrus, till gutenbergs första boktryckarmaskin och så vidare. Nu sitter vi här, uppskattningsvis ca 700 miljoner människor eller ca 10% av jordens folkmängd, framför våra dataskrämar och läser varandras på tangentbordet inknackade runor. En fråga man kan ställa sig efter denna hiskeliga evolution och alla dessa underbara framsteg är vad det har givit oss.
Jag skulle kunna gå in på detta ämne och argumentera både för och emot både vår kulturella och tekniska utvecklings värde för oss som nytto- eller kanske lyckomaximerande människor.
Men jag anser och tror att frågan är ointressant, åtminstone i detta sammanhang. Världen är som den är och vi kan inte ändra på det som har varit. Inte en enda sekund kan vi gå tillbaka i tiden för att ändra på händelsernas förlopp.
Min omedelbara intuition säger mig dock att livet idag i många avseenden ter sig väldigt likt det liv vår art levde för årtusenden sedan.
För att förankra denna tes i någon sorts realitet vill jag berätta något om dagens savan-skvaller i kalahariöknen.
Vad tror ni till exempel kvinnorna som idag lever på samma plats som våra äldsta förfäder levde på för 100000 år sedan verkligen pratar om? Låt tillägga att dessa kvinnor lever under inte helt olika förhållanden som man tros ha gjort här på den tiden när vi sade adjöss och farväl till våra aplika släktingar, kvinnorna här lever i hyddor, de samlar insekter till mat och lever i en social grupp med dess myter och ritualer.
När en upptäckresande i mitten på 1900-talet befann sig i en sådan här afrikansk stam spelade han in ett par kvinnors samtal som innehöll mycket skratt och ett oavbrutet babblande i munn på varandra. Vad tror ni de samtalade om? Jo, de diskuterade ingående om sina favoritsamlagsställningar för varandra, vilka skulle få även den mest luttrade skvallertidningskonsumenten att höja på ögonbrynen.
Så vad har egentligen förändrats på 100.000 år när vi nu precis som då skvallrar genom vår tids medier om sex och annat värdsligt stoff. Betänk att när Samantha i tv-serien Sex and the City över en lunch, låt vara att lunchen idag utgörs av foccacia med latte och inte friterade jättetusenfotingar, noggrant redogör för gårdagens sexuella eskapader bekräftar hur nära vi fortfarande står vår ursprungliga och allra första kultur. Som jag ser det har vi bara förfinat, utvecklat och kanske invecklat våra ursprungliga samhällen men behållt de grundläggande drivkrafterna. Kanske har detta varit oundvikligt.
Vardagen kallar... to be continued.
Jag skulle kunna gå in på detta ämne och argumentera både för och emot både vår kulturella och tekniska utvecklings värde för oss som nytto- eller kanske lyckomaximerande människor.
Men jag anser och tror att frågan är ointressant, åtminstone i detta sammanhang. Världen är som den är och vi kan inte ändra på det som har varit. Inte en enda sekund kan vi gå tillbaka i tiden för att ändra på händelsernas förlopp.
Min omedelbara intuition säger mig dock att livet idag i många avseenden ter sig väldigt likt det liv vår art levde för årtusenden sedan.
För att förankra denna tes i någon sorts realitet vill jag berätta något om dagens savan-skvaller i kalahariöknen.
Vad tror ni till exempel kvinnorna som idag lever på samma plats som våra äldsta förfäder levde på för 100000 år sedan verkligen pratar om? Låt tillägga att dessa kvinnor lever under inte helt olika förhållanden som man tros ha gjort här på den tiden när vi sade adjöss och farväl till våra aplika släktingar, kvinnorna här lever i hyddor, de samlar insekter till mat och lever i en social grupp med dess myter och ritualer.
När en upptäckresande i mitten på 1900-talet befann sig i en sådan här afrikansk stam spelade han in ett par kvinnors samtal som innehöll mycket skratt och ett oavbrutet babblande i munn på varandra. Vad tror ni de samtalade om? Jo, de diskuterade ingående om sina favoritsamlagsställningar för varandra, vilka skulle få även den mest luttrade skvallertidningskonsumenten att höja på ögonbrynen.
Så vad har egentligen förändrats på 100.000 år när vi nu precis som då skvallrar genom vår tids medier om sex och annat värdsligt stoff. Betänk att när Samantha i tv-serien Sex and the City över en lunch, låt vara att lunchen idag utgörs av foccacia med latte och inte friterade jättetusenfotingar, noggrant redogör för gårdagens sexuella eskapader bekräftar hur nära vi fortfarande står vår ursprungliga och allra första kultur. Som jag ser det har vi bara förfinat, utvecklat och kanske invecklat våra ursprungliga samhällen men behållt de grundläggande drivkrafterna. Kanske har detta varit oundvikligt.
Vardagen kallar... to be continued.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)