Provar en ny typ av skrivande nu, ett sätt att skriva på som jag brukar använda när inspirationen tryter och inga ord kommer ur mina fingrar. Jag kommer i detta expriment endast skriva det som samtidigt dyker upp i mina tankar så fort det dyker upp...starting now.

Vad fan gör jag här, jag sitter här i ensam på kontoret och borde jobba som en dåre för att tjäna mera pengar så att jag kan göra vadå? Ja vad fan ska jag göra med alla pengar, för det är trots alla försköningar, hycklerier osv just pengar det handlar om, när jag är klar med alla de här företagen, när de rullar av sig själv och jag bara sitter på sofflocket och läser årsredovisningarna från dem. Ska jag fortsätta med företagandet då? Eller var det inte så att jag blev företagare, gav mig in i spelet, offrade all denna tiden, för att jag ville bli ekonomiskt fri. Nu n..(släkting till min kollega kommer in på kontoret).. Då när jag har allt det där, en normal månadslön varje månad utan att behöva gå till något jobb, vad ska jag ägna mig åt då?

Kanske blir det konsten som blir min tillflykt. Måla? Skriva? Resa och upptäcka världen?

Eller kanske något helt annat. Hur som helst, det jag vet att jag inte vill bli, är en person som sitter och grubblar över vad han skall göra och aldrig kommer fram till någonting. Hellre blir jag kroppsbyggare, backpacker, historiastudent eller kanske företagsledare igen än att bara sitta och grubbla över alla valmöjligheter och väga det ena alternativet mot det andra.

Problemet med mig är jag har så svårt att bara vara, eller göra någonting, utan att ha ett mål i sikte. Jag kan inte bara ta dagen som den kommer utan att ha någonting som skimrar vid horisonten. Oavsett om det är pengar, kärlek eller sex. Kanske skulle jag passa bra som religiös, få lite riktlinjer att vandra efter. Jag har redan sedan länge fattat tycke för den buddhistiska filosofin. Att forska i dess historia, dess teser och försöka hitta knutpunkter mellan dem och den moderna fysiken och biologin vore kanske en intressant sysselsättning.

Eller så åker jag till LA köper en lyxkåk i nått kändistätt område och lever ett totalt dekadent liv ett par år. Det kan nog vara en erfarenhet så gott som någon.

Ska snart träffa en gammal gymnasiekompis, var väl en 6 år sedan vi tog studenten nu. Han är en för mig ganska lustig varelse, jobbar och sliter dagarna ut på sitt dagjobb, alltid lika hurtig och glad En gång frågade jag honom när i tillvaron han mådde som bäst, han svarade att det måste vara precis när han kommit till jobbet tidigt på morgonen och han och arbetskollegorna sitter och äter frukost i fikarummet. Vilket för mig låter som ett tillfälle då jag skulle må som sämst. Jag gillar inte ens i vanliga fall att gå upp tidigt och att äta frukost. Morgonen är min värsta tid på dygnet. Att dessutom spendera den på ett jobb där jag befinner mig för att göra någon annan rik tillsammans med en massa andra människor som jag inte valt att ha runt omkring mig utan som jag bara blivit sammanfogad med utan mitt samtyckande. Nej tack. Stort blinkande NEJ TACK, till att vara anställd. Det slutar alltid att man hamnar med en massa människor som är helt olika mig själv. De pratar allsvenskan, de skojjar om diverse barnsliga ting, de beklagar sig över sin situation, de förtrycker eller har fördomar om andra, de säger i princip ingenting insiktsfullt under den tid man vistas i deras närhet. Det finns aldrig en tillstymmelse till ifrågasättande av varken dem själva, deras livsåskådning (som sportfåne, brat eller kanske indiepopare) eller det jobb de spenderar sin enda och värdefullaste tillgång, nämligen tiden, på. Okej jag kanske hårddrar det men jag anser mig ha en viss erfarenhet från denna typ av lönegenererande "kneg".

Nu ska jag inte sitta här och vara alltför bitter. Jag anser självklart att de som är nöjda med sitt liv och det sättet de lever det skall fortsätta leva det så. Åtminstone så länge de inte skadar någon.

Men för min aktiva hjärna, min sprudlande kreativitet, min otämjda fantasi, min vilja att gå emot strömmen, min egensinnighet blir all form av samspel med dessa hurtiga, fördomsfulla, naiva, oambitiösa, okulturella, lättsinniga, alkoholiserade, medieskvallerkåta, sexfixerade, lättroade, hycklande människor en icke fungerande ekvation.

Troligtvis är det därför jag sitter här ensam på mitt kontor, snygg, smart, rik och folkskygg. Haha. En idiot även jag, men på ett lite annorlunda vis.

Nåväl. Snart blir det ändring på det. Även jag skall göra världen en bättre plats liksom många andra sagt och säkert uppriktigt menat förut. Först skall jag bara säkra min framtid som arbetsobereonde, dvs friheten att aldrig behöva sälja min tid för pengar. Ett år eller två återstår av min utmätta tid under mammons inflytande för att uppnå detta grundläggande mål. Egentligen skulle jag kunna sätta gränsen idag men då skulle jag vara tvungen till ett lite väl torftigt liv för min smak..

Dags att återgå till detta pengaattraherande, nu ska jag författa lite arbetsinstruktioner åt mina kära underleverantörer, de som långt efter att jag lagt ner det här enkelspåriga pengajagande livet fortfarande kommer sitta i fikarummet klockan 07:15 på morgonen och diskutera gårdagens trivialiterer med sina gelikar.

Adjöss och farväl.

Ps. Denna blog skriver jag enbart för min egen skull. För att jag skall kunna gå tillbaka och se hur jag resonerade som vilsen 23 åring när jag är i en avlägsen framtid sitter där som stadgad familjefar, alkoholiserad konstnär, greenpeace aktivist eller vad nu vår planets matematik och fysik lyckats förvandla mig till.