Nu kan du läsa mina tankar

Visst är det fantastiskt. Sedan den första människoapan fattade en pinne eller kanske en gammal benknota och utifrån ett spontant infall ritade ett par streck i kalahariöknens sand till sina flockgelikars beskådning har vi varelser av släktet homo sapiens haft möjlighet att uttrycka oss i skrift. Vår skrift har sedan dess oavbrutet gått i arv mellan generationerna med vissa modifikationer, från tecknen i sanden till inristningar i berg, till skrift på papyrus, till gutenbergs första boktryckarmaskin och så vidare. Nu sitter vi här, uppskattningsvis ca 700 miljoner människor eller ca 10% av jordens folkmängd, framför våra dataskrämar och läser varandras på tangentbordet inknackade runor. En fråga man kan ställa sig efter denna hiskeliga evolution och alla dessa underbara framsteg är vad det har givit oss.

Jag skulle kunna gå in på detta ämne och argumentera både för och emot både vår kulturella och tekniska utvecklings värde för oss som nytto- eller kanske lyckomaximerande människor.

Men jag anser och tror att frågan är ointressant, åtminstone i detta sammanhang. Världen är som den är och vi kan inte ändra på det som har varit. Inte en enda sekund kan vi gå tillbaka i tiden för att ändra på händelsernas förlopp.

Min omedelbara intuition säger mig dock att livet idag i många avseenden ter sig väldigt likt det liv vår art levde för årtusenden sedan.

För att förankra denna tes i någon sorts realitet vill jag berätta något om dagens savan-skvaller i kalahariöknen.

Vad tror ni till exempel kvinnorna som idag lever på samma plats som våra äldsta förfäder levde på för 100000 år sedan verkligen pratar om? Låt tillägga att dessa kvinnor lever under inte helt olika förhållanden som man tros ha gjort här på den tiden när vi sade adjöss och farväl till våra aplika släktingar, kvinnorna här lever i hyddor, de samlar insekter till mat och lever i en social grupp med dess myter och ritualer.
När en upptäckresande i mitten på 1900-talet befann sig i en sådan här afrikansk stam spelade han in ett par kvinnors samtal som innehöll mycket skratt och ett oavbrutet babblande i munn på varandra. Vad tror ni de samtalade om? Jo, de diskuterade ingående om sina favoritsamlagsställningar för varandra, vilka skulle få även den mest luttrade skvallertidningskonsumenten att höja på ögonbrynen.

Så vad har egentligen förändrats på 100.000 år när vi nu precis som då skvallrar genom vår tids medier om sex och annat värdsligt stoff. Betänk att när Samantha i tv-serien Sex and the City över en lunch, låt vara att lunchen idag utgörs av foccacia med latte och inte friterade jättetusenfotingar, noggrant redogör för gårdagens sexuella eskapader bekräftar hur nära vi fortfarande står vår ursprungliga och allra första kultur. Som jag ser det har vi bara förfinat, utvecklat och kanske invecklat våra ursprungliga samhällen men behållt de grundläggande drivkrafterna. Kanske har detta varit oundvikligt.


Vardagen kallar... to be continued.