Denna dag ett liv. Soligt med blå himmel hela dagen. Har just varit nere i frihamnen och övningskört med en kompis. Som 23 åring känns det som att tiden är kommen för att lära sig bemästra bilen, denna "självgående" maskin som först konstruerades i slutet av 1700-talet då i form av en ångmotordriven trävagn. http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5b/Fardier_a_vapeur.gif

Att köra är en upplevelse som framkallar både ett mått av glädje och entusiasm men också panik och stress. Att starta motorn och trycka i kopplingen, lägga i ettan, släppa på kopplingen sakta, trycka lite lätt på gasen, släppa kopplingen lite tills bilen börja rycka lite på sig sedan trycka på gasen lite till så att bilen går lite snabbare och sen trycka i kopplingen, växla till tvåan och släppa kopplingen igen samtidigt som man trycker i gasen. Det är en skön upplevelse när bilen kommer igång, när man rullar framåt till följd av ett hårfint fotarbete.

I stora drag kommer jag nog inte att bli en särkilt stabil bilförare, jag blir stressad och får nästintill panik när jag hamnar i svåra situationer, tex motorstopp i en backe. Det svåraste med det hela är att starta bilen så att den accelererar i ett lugnt och långsamt tempo. Jag kan undra varför man inte styr en bil med samma typ av kontroll som man spelar tv-spel med. En enkel handkontroll med A-knappen för att gasa, B-knappen för att bromsa, och sen höger vänster korset för att svänga.

Jag blir så trött av att övningsköra, all energi går åt till koncentrationen som erfordras för att utföra alla simultana handgrepp, och fotgrepp, som krävs för att rulla fram några korsningar.

Jag ser det här med körkortet både som en personlig utmaning och som en färdighet jag faktiskt kan ha nytta av i praktiken. I min fantasi kan jag se mig vindla fram på en ödslig motorväg utan fartbegränsning i den amerikanska öknen, som johnny depp och benicio del toro i inledningen till "fear and loathing in las vegas".


Reflektion/Tanke
Den dagen jag har tillräckligt intressant material för den breda publiken skall jag skriva en bok. Tills dess skriver jag dessa egentligen helt ointressanta små inlägg som små historiska stolpar eller minnesmärken för mig själv i framtiden att se tillbaka på på samma sätt som vi ser tillbaka på gamla foton eller gamla kompisar och tänker på hur mycket som förändrats och hur omöjligt det hade varit att fortfarande umgås med samma människor som vi gjorde då. Troligtvis ser jag tillbaka på detta om tio år och tänker på hur omöjligt det då skulle vara för mig att umgås med dessa tankar och små obetydliga skrifter jag befattar och bemödar mig med att skriva ned idag 2007.